Kultur & Nöje.

2017-10-12 15:56
Bild: Tine Poppe

Erika Fatland: ”Jag undviker ­politiker – de bara slingrar sig”

Norska författaren Erika Fatland berättar i nya boken ”Sovjetistan” om fem bortglömda länder som under 1900-talet tvingades till plötslig modernisering och nu lever med efterdyningarna av Sovjetunionens totala brist på demokrati.

Men hon gör det inte utifrån maktens perspektiv.

Kan du placera ut de central­asiatiska staterna Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan på kartan? Det finns annars anledning att uppdatera din geografiska kunskap. Inte bara för att svenska företag skandaliserar sig själva genom att göra affärer med diktaturer.

Det här handlar om länder som är rika på resurser och som kommer att få ökad geopolitisk betydelse i spänningsfältet mellan väst och öst. Mot den bakgrunden är det olyckligt att dessa länder – med 65 miljoner invånare och en yta som motsvarar tio Sverige – fallit ner i ett närmast totalt informationsglapp.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Erika Fatland vill upplysa dig. Hon, norsk författare och socialantropolog, reste genom samtliga fem länder för att sedan skriva ­reportaget ”Sovjetistan”. Det är en fortsättning på hennes egen komplicerade relation till Ryssland, som började för mer än ett decennium sedan då hon befann sig där för att lära sig språket.

– Det var en av livets stora kulturchocker, minns hon i dag.

Människors värme, samhällets brutalitet. Hon beskriver det som både kärlek och hat.

– Det är fascinerande, man förstår det aldrig helt, man blir aldrig färdig med det. Livet blir väldigt intensivt.

”Mycket olika Ryssland”

Hon vidgade vyerna med Kaukasus och kom sedan att berätta om terrordådet i Beslan – 2004 miste 186 barn och 147 vuxna livet – i ­boken ”Änglastaden”.

– Det var då det på allvar gick upp för mig hur väldigt Ryssland är, och att Sovjetunionen var ännu större. Jag tror att de här fem länderna som jag nu skriver om, och deras befolkning, är mest olika Ryssland. De var muslimer, de var nomader, allt var annorlunda. Men de blev inlemmade i det här stora experimentet som Sovjetunionen var och blev moderniserade i rekordfart.

Varför vet vi så lite om dem?

– Kanske först och främst för att de är väldigt nya länder. De föddes 1991. Turkmenistan är i dag ett av de minst besökta länderna i världen. Det är många fler som reser till Nordkorea.

Här i Sverige utgår mycket av rapporteringen från att världen har ett antal givna makt­centrum: USA, EU, Kina. Möjligen även Ryssland. Här platsar inte riktigt ett land som Turkmenistan. Är det likadant i norska medier?

– Utrikestäckningen är ju väldigt förutsäg­bar. När det är val i USA så känns det som att det är ett norskt lokalval. Och så hör man väldigt lite från stora delar av världen.

Samtidigt har svenska medier kraftigt utökat sin bevakning av Ryssland. Då ofta med undertonen att det finns en hotbild på grund av Krim-annekteringen och upprustning. Konsekvensen blir fokus på Kreml, sällan på vanliga ryssar.

– Ja, det blir mycket storpolitik.

Men du utgår inte från makten utan från människan.

– Det är ju det som är det intressanta, den lilla människans historia i allt det stora. Hur är det att bo i de här länderna? Vad drömmer­ de om? Vilken är deras historia? I forna ­Sovjetunionen, vilket framkommer så tydligt i Svetlana Aleksijevitjs böcker, är det många som har väldigt dramatiska livsöden. Generellt så försöker jag undvika att intervjua politiker eller maktpersoner. De slingrar sig.

Merparten av länderna är inte demokratiska. De har bytt en diktatur mot en annan. Varför har det blivit så?

– Nursultan Nazarbajev i Kazakstan blev tillsatt av Michail Gorbatjov. Väldigt många av politikerna som sitter i de här länderna hade sina formativa år i Sovjetunionen. De lärde sig att styra ett land. Några av dem använder sig av sovjetiska metoder, som Turkmenbasji (Saparmurat Nijazov, död 2006) i Turkmenistan och den personkult som han satte i gång runt sig själv – den liknar väldigt mycket personkulten kring Josef Stalin. Detta är länder som aldrig har varit demokratier.

Flera av länderna skulle kunna ge befolkningen en trygg tillvaro. Men du beskriver extrema klyftor.

– Ta exemplet Turkmenistan, som har världens fjärde största gasreserver, men samtidigt är folk på landsbygden utfattiga och arbets­lösheten är 60 procent. Ändå är många tacksamma. De tycker att de redan får mycket av staten. Vilket kan hänga ihop med att de inte har fria medier, de får aldrig höra någon kritik mot myndigheterna. Men makten har på ett väldigt skickligt sätt lyckats skapa en känsla av tacksamhet även bland den fattiga delen av befolkningen.

Rysslands tillgångar såldes ut till oligarker. Hur var det i dessa länder?

– Man har en väldigt rik elit. Som i Uzbekistan, där är det centrerat och presidentfamiljen och deras närmaste allierade. Det är aningen fler som har tillskansat sig rikedom i Kazakstan, men det var väldigt intressant med Panama-dokumenten där det avslöjades att familjen Nazarbajev hade gömt undan pengar i skatteparadis.

Statoil har försökt etablera sig i Kazakstan. Telia betalade ut mutor för miljarder i Uzbekistan. Vilka etiska krav ska vi ställa på företag som vill etablera sig?

– Man hjälper inte de här länderna genom att fortsätta en kultur där man pumpar in pengar till presidentfamiljen. Inget är mer ödeläggande för ett samhälle än korruption. Det stoppar utvecklingen.

Hur märks det ryska inflytandet i regionen?

– I Kirgizistan och Tadzjikistan märker man det på att väldigt många reser till Ryssland som migrantarbetare. När man reser runt på landsbygden i Tadzjikistan så kommer man till småstäder där det inte finns en enda man i arbetsför ålder, alla är i Ryssland. Efter att jag var där så har ju den ekonomiska krisen och finanskrisen slagit till för fullt i Ryssland. De kriserna har ju drabbat Tadzjikistan och Kirgizistan allra hårdast. Man märker det politiskt på att när vissa av de här länderna, särskilt de fattigaste, kritiserar Ryssland, så hotar Kreml med att man kanske ska införa visumplikt. Då försvinner den här kritiken.

– Jag tycker att Kazakstan är det mest intressanta landet, för det bor 18 miljoner människor där, över 20 procent är ryssar, och de har den längsta gränsen mot Ryssland. Nazarbajev lyckas med en balansgång som jag tror är väldigt vansklig. Ingen vet hur hans efterföljare ska göra. Det skapar osäkerhet. Jag tror att en av anledningarna till att de flyttade huvudstaden från Almaty till Astana var för att ha en tyngre närvaro i norr. De har också haft program där de har subventionerat kazaker från söder att flytta till gränsområdena. Det är ingen som officiellt vill erkänna att de är rädda för att det som har hänt i Ukraina ska hända i Kazakstan, men det är klart att de är rädda.

Läs vidare på nästa sida: Erika Fatland om...

Erika Fatland

34 år.

Bor i Olso, gift med författaren­ Erik ­Fosnes ­Hansen.

Författare och ­socialantropolog. Hon har tidigare skrivit ”Året utan sommar” om terrordådet mot Utøya och ”Ängla­staden” om gisslandramat i Beslan.