Debatt. .

2020-01-15 05:05
Foto: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Strategier för hopp i brytningstid

Hopplöshet präglar dagens samhällsdebatt. Men det finns vägar ut ur hopplösheten. Att organisera sig och skapa en bild av det samhälle vi vill ha är en sådan väg. Det skriver Daniel Ericsson och Monika Kostera som står bakom forskningsantologin Organizing Hope.

Om man skulle karaktärisera den samtida samhällsdebatten med ett ord så ligger ”hopplöshet” nära till hands. Å ena sidan anklagar populister från höger och vänster varandra för att ömsom svartmåla verkligheten, ömsom inte erbjuda några som helst konstruktiva lösningar på de många utmaningar som mänskligheten står inför. Å andra sidan avfärdas de progressiva politiska och socio-ekonomiska initiativ som de facto tas som uttryck för särintressen eller för att vara baserade på ”fake news”.

Det som på detta sätt utspelar sig framför våra ögon är vad sociologen Zygmunt Bauman menade är en konsekvens av att vi befinner oss i en brytningstid, interregnum. De institutionella ordningar som vi en gång tog för givna – alltifrån välfärdssystemets skola, vård och omsorg till överstatliga organisationer och politiska partiers ideologiska hemvister – har sakta men säkert monterats ned, omförhandlats eller upphört att fungera, och det utan att några hållbara alternativ ens syns i sikte.

I väntan på sådana institutionella nyordningar breder handlingsförlamningen ut sig. De som sitter vid makten förmår inte längre regera, och ägnar sig åt att  – istället för att utarbeta framåtsyftande reformer – fylla det institutionella tomrummet med en dyrkan av det förflutna, trots att detta förflutna kanske aldrig ens inträffat. Nostalgiskt riktas blickarna bakåt i tiden, samtidigt som ”den enda vägens” politik blir till att backa sig in i framtiden.

Bauman kallade detta skönmålade förflutna för retrotopia, en slags historisk utopi, men utan utopins inspirerande och visionära kraft. Retrotopia spelar istället reaktionära intressen i händerna, och banar enligt Bauman väg för en gränslös girighet i kombination med en urholkning av kollektiva och gemensamma värden. Retrotopia representerar helt enkelt ett samhälle i upplösning.

I den purfärska antologin Organizing Hope – Narratives for a better future (2019, Edward Elgar) har vi samlat ett antal forskarkollegor för att försöka bryta det dödläge interregnum representerar – och erbjuda alternativ till Retrotopias återvändsgränd. Texterna rör sig, som sig bör i en forskarantologi, i olika filosofiska, teoretiska och empiriska riktningar – men för den som söker alternativ till den enda vägens nostalgiska politik framträder tre hoppfulla strategier.

För det första ter det sig fruktbart att närma sig interregnum som ett organisatoriskt problem. Att bringa reda i hopplösheten – för att i förlängningen skapa hopp inför en ljusnande framtid, på andra sidan avgrunden – är en kollektiv angelägenhet; det är en fråga om att olika kompetenser, färdigheter och energier mobiliseras för att åstadkomma förändringar till det bättre för de breda massorna. Detta gemensamma ansvar glöms lätt bort i en tid präglad av girighet och individualism, och där hopplösheten tenderar att skyllas på bristande ledarskap. Vår tids hopplöshet är varken mer eller mindre en kollektiv oförmåga till organisering.

För det andra är det en god idé att se själva bränslet för den organisering som ska till som narrativt till sin karaktär: Det är i och genom moraliskt uppbyggliga berättelser om framtiden som människors vilja till kollektiv förändring till det bättre manifesteras. Utopierna har här sin berättigade plats i det offentliga samtalet, och så även inom akademin, men de bör inte utvärderas utifrån hur pass realistiska eller genomförbara de är. De bör bedömas utifrån i vilken utsträckning de får oss att ifrågasätta det vi tar för givet. Denna narrativa förståelse sätts gärna på undantag i ett samtalsklimat där de hoppfulla berättelserna reduceras till intriger – i vilka protagonister (vi) på ett obönhörligt sätt ställs mot antagonister (de). En narrativ organisering för hopp verkar samhällsutmanade – och integrerande, inte disintegrerande.

För det tredje vill vi betona vikten av ett förutsättningslöst sinne. Den kreativa föreställningsförmåga som de hoppfulla utopierna springer ur känner inga gränser, och därför måste discipliner, genrer, kulturer, tid och rum utmanas, överskridas och sättas samman på de mest oväntade och fantasirika sätt. För vad händer egentligen när Prometheus får komma i samspråk med Ernst Wigforss? Ursula Le Guin med polska gatuartister? Finlandssvenska ledarskapsgurus med franska nationalekonomer? Kanadensiska stadsplanerare med tyska hermeneutiker? Och Pandora med det brittiska artistkollektivet Aquarian Nation?

I Baumans anda har vi inga svar på sådana frågor. Istället fortsätter vi att om och om igen ställa frågor, och vi gör det utifrån en nyfikenhet på vad den Andre har att säga – och ett hopp om att detta, förr eller senare, kommer leda oss ut ur interregnum.
////

Daniel Ericsson

Docent Linnéuniversitetet

Monika Kostera

Professor Jagiellonian University

Gästprofessor Södertörns Högskola