Recension.

2019-08-15 16:00
  • Quentin Tarantino kan sitt sextiotal, men det faktum att den enda kvinna som får tala till punkt i filmen är en åttaårig flicka drar ner betyget. Bilder: AP och pressbilder
    Quentin Tarantino kan sitt sextiotal, men det faktum att den enda kvinna som får tala till punkt i filmen är en åttaårig flicka drar ner betyget.
Puffetikett
Dagens ETC

Förlegade kvinnoroller drar ner Tarantinos nya film

Att se Brad Pitts medelålders stuntman kasta slippriga blickar efter en tonårig Mansonmedlem som erbjuder sig att ”suga hans kuk” när hon liftar med honom känns lika tröttsamt som ovälkommet.

Det skriver Karolina Bergström, som tycker att Tarantinos fina 60-talsskildring dras ner av förlegade kvinnoporträtt

Låt oss börja med att konstatera att Quentin Tarantinos nionde film i ordningen är allt det man kan förvänta sig plus lite till. Även om den inte lyckas leva upp till regissörens tidigare guldkorn som sydstatsäventyret ”Django unchained” (2012), eller blaxploitationhyllningen ”Jackie Brown” (1997).

När Tarantino, vars voluptuösa filmstil lyckats rendera uttrycket ”tarantinoesque” en hedersam plats i Oxford English Dictionary, sätter tänderna i det sena sextiotal han så hett åtrår är resultatet hur som helst en salig blandning av hippieromantik, westernestetik och machovänskap.

1969 års Los Angeles

Vi landar alltså i 1969 års Los Angeles och dess sjudande nöjes­industri. I blickpunkten står den falnande tv-skådisen Rick Dalton (Leonardo DiCaprio), vars kändisskap vilar på en gammal västernserie från femtiotalet, och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt), en hårdbarkad krigsveteran som bor i en ruffig husvagn och funkar som Ricks allt-i-allo.

Rick får i princip bara skurk-roller, något en filmagent (Al Pacino) menar är ett solklart tecken på att karriären börjar barka utför. Räddningen skulle enligt agenten kunna bli att spela in spagettivästerns i Italien, men än är den skåpsupande Rick inte där. Istället kämpar han på med ännu en skurkroll, och upptäcker dessutom att de nya grannarna inte är några mindre än den vid tidpunkten superhete ”Rosemarys baby”-regissören Roman Polanski och hans fru, skådespelerskan Sharon Tate (Margot Robbie).


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Quentin Tarantino kan som sagt sitt sextiotal, och ser till att fylla varje filmruta med tidstypisk autenticitet vare sig det handlar om ösiga Playboyfester eller neonblingade restaurangskyltar. När han så väver in den infamösa Mansonfamiljen i det hela – ”Once upon a time in Hollywood” var ursprungligen tänkt att ha premiär på femtioårsdagen av gruppens brutala mord på Sharon Tate och hennes vänner, något som lyckligtvis ändrades – lägger han också till vad som tillsammans med morden vid Rolling Stones-konserten i Altamont i december samma år kom att bli de ultimata spikarna i kistan för flower power-eran.

Fascinerande och sorgligt

Det är både fascinerande och sorgligt att se hur livet i Mansonfamiljen kan ha sett ut, och Tarantinos gestaltning av gruppens medlemmar och dess förvridna teorier är förmodligen en av filmens största behållningar, inklusive ”Girls”-skaparen Lena Dunham i rollen som hippieflickan Gypsy.

Men att lägga så pass mycket energi på att noggrant återge ett årtionde – vilket Tarantino och hans team gör ner till minsta välfriserad polisong – och ändå låta bli att uppdatera könsrollerna en smula drar definitivt ner betyget. Att se Brad Pitts medelålders stuntman kasta slippriga blickar efter en tonårig Mansonmedlem som erbjuder sig att ”suga hans kuk” när hon liftar med honom känns lika tröttsamt som ovälkommet. Och av övriga kvinnliga medverkande är det i princip bara en som inte framställs som antingen halvt avklädd sexfantasi eller gnatande ragata, nämligen den åttaåriga motspelerska som Rick inleder en kort vänskap med under en inspelning. Hon är också den enda kvinna som faktiskt får prata till punkt i filmen.

Det är också svårt att inte önska sig bort Tarantinos sedvanliga inslag av sexualisering och spekulativt våld. För i grunden är ”Once upon a time in Hollywood” en rätt fin skildring av både en tidsepok och av hårdkokt Hollywoodvänskap. Underhållande är också raden av fabricerade och autentiska filmklipp, som när DiCaprios Rick klipps in i en sekvens från 1963 års ”Den stora flykten” för att illustrera hur han snuddat vid chansen till huvudrollen, eller från diverse fiktiva västernserier där dialogen grymtas fram råare än ohyvlat virke.

God dag yxskaft-repliker

Mot slutet blir dock filmens berättarröst allt mer frekvent, vilket brukar vara ett tecken på att materialet inte riktigt håller hela vägen. Och även om Margot Robbie gör sitt bästa i rollen som den skira Tate har hon ändå inte fått mer än några god dag yxskaft-repliker tilldelat sig – faktum är att medan 43 procent av filmens karaktärer utgörs av kvinnor uttalar de bara en fjärdedel av replikerna, enligt en undersökning utförd av den amerikanska tidskriften Time. Synd på så rara filmärtor, men knappast heller förvånande vad gäller den regissör som kallat frånvaron av dialog för Sharon Tates karaktär för en ”hypotes”. 

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Once upon a time in Hollywood

Betyg: 3 av 5

Regi och manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie m.fl