Utrikes.

2019-08-18 11:30
  • Bilderna visar Graciela som ung. Graciela var 16 år när hon fick en dotter. När dottern togs ifrån henne hamnade hon i en djup depression.  Bild: Carlos Pavletic
    Bilderna visar Graciela som ung. Graciela var 16 år när hon fick en dotter. När dottern togs ifrån henne hamnade hon i en djup depression.
  • Graciela berättade om sin försvunna dotter en månad efter att hon träffat Julio. Sedan dess har han försökt hitta henne.  Bild: Carlos Pavletic
    Graciela berättade om sin försvunna dotter en månad efter att hon träffat Julio. Sedan dess har han försökt hitta henne.
  • Graciela har sparat dotterns födelseattest.  Bild: Carlos Pavletic
    Graciela har sparat dotterns födelseattest.
  • ”Än idag är detta min skärseld”, säger Graciela om ögonblicket när hennes dotter togs ifrån henne.  Bild: Carlos Pavletic
    ”Än idag är detta min skärseld”, säger Graciela om ögonblicket när hennes dotter togs ifrån henne.
  • Graciela har gjort ett DNA-test och hoppas att hennes dotter på så sätt ska kunna spåras upp.   Bild: Carlos Pavletic
    Graciela har gjort ett DNA-test och hoppas att hennes dotter på så sätt ska kunna spåras upp.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Gracielas barn adopterades bort mot hennes vilja: ”Jag skrek och grät”

Graciela lämnade sitt barn till vad hon trodde var ett daghem, men flickan adopterades mot hennes vilja bort till Sverige. Länge trodde hon att det hon varit med om var något ovanligt. Sedan kom internet.

ETC berättar historien om en chilensk familj, där en pusselbit har saknats sedan 1973.

De försvann från daghem, dödförklarades vid födseln. De blev bortadopterade mot sina föräldrars vilja. 2014 började skandalen rullas upp. Hur tusentals chilenska barn stulits från sina föräldrar för att adopteras bort. Adopterade från Chile i Sverige kräver en statlig utredning av de adoptioner som skedde mellan 1970-talets början till 1990.

Samtidigt väntar familjer som är offer för olagliga adoptioner i Chile på utfallet av den brottsutredning som pågår i landet. Familjerna sätter även sitt hopp till att myndigheterna i mottagarländerna bringar klarhet i vad som skett med de stulna barnen.

”Inget mer än enstaka hus”

Landskapet utanför vindrutan på vägen hem till Graciela Melihuen och Julio Vergara kantas av mindre hus, dåligt upplysta vägar och små matvaruaffärer där grannarna står och småpratar i hörnen.

– När vi flyttade hit fanns här inget mer än ett par enstaka hus, berättar Julio.

I dag står bostäderna tätt intill varandra i stadsdelen La Pintana i utkanten av Chiles huvudstad Santiago. Huset, som familjen bott i sedan 1983 var då ett av de få som låg inom deras ekonomiska räckvidd. Paret arbetade heltid. Graciela som hembiträde hos välbeställda familjer och Julio som industriarbetare.

På sin lediga tid sålde Julio avokado till restauranger och arbetskamrater för att tjäna extra pengar. Till slut hade de sparat ihop en tillräckligt stor summa pengar för att ansöka om det statligt bidrag som gjorde det möjligt för familjer med låga inkomster att köpa sina egna bostäder. När paret flyttade in var Graciela gravid med deras första gemensamma barn, Julio Ignacio.

På väggarna i hemmet hänger foton på honom och systern Susana som barn, diplom från den välrenommerade statliga skola Julio Ignacio gått på och bilder på när han tog sin advokatexamen.  

– En gång när Graciela gick ensam till vårdcentralen med Julio Ignacio försökte de ta honom ifrån henne, de ville att hon skulle ge honom till dem, de sa att han var söt, berättar Julio.

– Han var runt åtta månader gammal. Det var en statlig vårdcentral. Jag arbetade hårt för att ha råd med en privatläkare, men man var tvungen att gå.

På den statliga vårdcentralen delades gratis mjölk ut och barnen vaccinerades.

– Erfarenheten vi haft med den första flickan, med förlusten av henne... jag var panikslagen.

För det fanns ett barn innan Julio. En flicka som idag är ett av de tusentals fall av olagliga adoptioner som skedde under Chiles militärdiktatur och utreds under ledning av domaren Mario Carroza. Fall av barn som föddes på statliga sjukhus och försvann. Barn som sades vara dödfödda, trots att något dödsattest aldrig utfärdades. Barn som vid födseln uppgavs lida av svåra sjukdomar som inte kunde botas i Chile och därför, sa man till mammorna, var det bäst för barnet att skickas till utlandet för att få behandling. Barn som försvann i händerna på präster, myndighetspersoner eller från statliga daghem.

Våldsam uppväxt

Gracielas historia är på många sätt typisk. Hon tillhör Chiles urfolk, mapuche, och kommer från regionen Lautaro där hon växte upp under mycket fattiga förhållanden i ett hushåll med åtta familjemedlemmar. Hon är en lågmäld kvinna och berättar med långa pauser mellan meningarna om vad hon upplevt. Om hur hon slutade skolan i tredje eller fjärde klass. Hon minns inte exakt.

– Jag lärde mig att läsa och min pappa ville inte att jag skulle studera mer. Han sa att kvinnor inte behövde veta så mycket, de skulle ju ändå bara stanna hemma.

När pappan drack kom han ofta hem och misshandlade Gracielas mamma, och kastade ut barnen hemifrån. Våldet och rädslan för de ständiga konflikterna fick Graciela att lämna hemmet.

– Jag var tio eller tolv år och jag sa till dem att jag skulle ge mig iväg för att arbeta, att jag inte ville vara där. Så jag gav mig av.

Hon bodde ett tag hos en faster. Därefter reste hon med en kusin till Santiago, en stad hon aldrig varit i och där hon inte kände någon. Hon ville bort, så långt bort hon kunde komma från föräldrahemmet.

Tre år förflöt innan Gabriela återsåg sin familj. När hon kom tillbaka till Lautaro var mamman sjuk och Graciela hjälpte till att ta hand om henne.

– Sedan började jag arbeta. Jag blev kär och det var då som allt hände. Jag blev gravid.

Om barnets pappa säger hon inget mer än att han lämnade henne när han fick reda på graviditeten. Ensam och 16 år gammal födde Graciela en flicka på ett sjukhus i Santiago. De bodde hemma hos en familj där Graciela arbetade som hembiträde. Mannen i familjen var politiskt aktiv.

– Jag jobbade hos dem i ungefär två år, sedan kom militärkuppen. Mina arbetsgivare var med i MIR (Movimiento de Izquierda Revolucionaria), de var kommunister. Han gav sig av först, för han blev avskedad. Han arbetade i La Moneda (presidentpalatset) och flydde. Hon blev kvar. Jag bodde kvar i huset och sedan gav sig även hon av.

Graciela och dottern stod nu utan tak över huvudet. Utan inkomst eller familj i Santiago var det enda alternativet som fanns att återvända till föräldrahemmet.

– Jag tänkte att min mamma kanske kunde hjälpa mig att ta hand om flickan medan jag arbetade. Jag hade ju själv arbetat så mycket för att hjälpa henne. Men det blev inte så. Mina föräldrar vände mig ryggen. De kastade ut mig på gatan.

Hemlös och utan pengar tvingades Graciela och hennes barn till ett kringflackande liv. Ett par dagar sov de på stadens tågstation, därefter hos en avlägsen släkting. Tills Gracielas pappa föreslog något som hon trodde var en tillfällig lösning.

– Min pappa hade redan ordnat så att jag kunde lämna flickan på ett daghem, ett internat. Jag tyckte först att det lät som en bra idé att hon kunde vara där medan jag arbetade och ­sedan skulle vi vara tillsammans igen.

Daghemmet var Hogar de la ­Aurora, i dag ökänt för sin inblandning i de olagliga adoptioner till utlandet som skedde under Chiles militär­diktatur.

Personalen på daghemmet besökte Graciela i hemmet. Ställde frågor om hur gammal dottern var, vart hon var född. Efter en månad kom de och hämtade dem i bil. De kom fram till daghemmet vid lunchtid. Vid ett bord i en matsal satt barn och åt.

– En vattnig soppa med grönsaker och potatis. Det var ingen barnmat, minns Graciela som fick mata dottern.

Därefter sa personalen åt henne att hon måste skriva på ett papper. Vad det var som hon skrev under vet hon inte. Enligt Graciela uppgav personalen att dottern skulle tas till Sverige.

– De tog henne ifrån mig, sa till mig att gå. Flickan började gråta. Jag skrek och grät, jag förolämpade dem men de sa till mig att det inte gick att göra något. Än idag är detta min skärseld.

– Det blir bäst såhär, inget kommer fattas henne. Tänk på att du inte kan ge henne det hon behöver, sa en av kvinnorna på daghemmet.

Djup depression

Månaderna efter att dottern tagits ifrån henne var svåra för Graciela. Hon drabbades av en djup depression, håret föll av i testar och hon blev inlagd på sjukhus. Flera gånger gick hon tillbaka till daghemmet men personalen sa att dottern inte längre var där.

Hon åkte tillbaka till Santiago där hon träffade sin man.

– Det tog en månad innan hon berättade den här historien, säger Julio.

– Från den stunden tänkte jag; och om vi försöker hitta henne?

Och sedan dess har Julio försökt finna sin frus försvunna dotter. Sökandet började med flickans födelseattest som han hittade i folkbokföringsregistret. Med det gick han till familjerätten och fortsatte sedan att leta hos olika myndigheter där han fann dokument som indikerade att flickan förts till Sverige. På den tiden trodde de att det rörde sig om ett enstaka fall.

Men sedan kom internet. Julio kom i kontakt med den ideella organisationen Hijos y Madres del Silencio som arbetar för att återförena familjemedlemmar som är offer för illegala adoptioner. Graciela gjorde ett DNA-test vilket ledde till att ett tvillingpar i USA som är avlägsna släktingar till henne tog kontakt och kunde återförenas med sin familj. Idag går Julio så ofta han kan på de möten som organiseras av Hijos y Madres del Silencio.

Graciela deltar inte lika ofta eftersom hon har problem med hälsan. Julio är frustrerad över det motstånd han upplever att han stöter på hos olika myndigheter i Chile. Dokument och papper som skulle kunna hjälpa dem på vägen görs svårtillgängliga. Något som han beskriver som ett institutionellt hemlighetsmakeri. Av ett land som Sverige förväntar han sig att myndigheterna agerar för att ta reda på vad som skedde med de stulna barnen efter att de lämnade Chile.

För sökandet efter dottern tänker varken Graciela eller Julio ge upp så länge de lever.

– Vi har levt i ett äktenskap som präglats av lidande och hopp på grund av dessa kriminella människor som stal barn från utsatta. Cirkeln måste slutas, vi är en familj som haltar för vi saknar en medlem. Om vi hittar henne spelar det ingen roll vilket beslut hon tar, men vi vill först och främst hitta henne. Vi väntar på henne här. Bara Gud vet om kommer tillbaka eller inte men vi väntar på henne. Hennes familj finns här.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från nyhetsmagasinet ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 63 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom nyhetsmagasinet ETC till din mejl varje fredag. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Chiles illegala adoptioner

Enligt en brottsutredning under ledning av domarna Mario Carroza och Jaime Balmaceda kan så många som 20.000 barn födda i Chile ha stulits från sina mödrar för att lämnas till adoption i utlandet.

De olagliga adoptionerna skedde mellan 1973 och 1999.

Huvudsakliga mottagarländer var Sverige, Italien, Frankrike, USA, Schweiz, Holland, Australien, Kanada och England.

Ett utskott i det chilenska parlamentet har lagt fram ett förslag om att förbjuda privata aktörer att delta i adoptionsprocesser. För att möjliggöra återföreningar bör en internationell DNA-bank skapas med hjälp av chilenska konsulat och ambassader i utlandet.

Fler än 600 av de adoptioner som utreds inom ramen för den chilenska brottsutredningen är barn som adopterades till Sverige.